sthlmbruden

Under hela min uppväxt har jag levt i en mardröm.

Jag har alltid varit mobbad.

Har aldrig haft någon riktig vän.

Ingen ville vara min vän.

Var alltid ensam.

När alla de andra barnen var ute och lekte, satt jag alltid inne själv.

När jag ringde mina "vänner" och frågade om de ville "leka" sade de alltid att de inte hade tid. Men i själva verket ville de inte.

På rasterna i skolan satt jag alltid för mig själv, jag hade ingen.

Varje kväll grät jag.

Nästan varje dag fick mamma trösta mig.

För varje dag som gick mådde jag allt sämre.

En dag låste jag in mig i mitt rum med en kniv, innan jag hann skada mig själv slog min bror nästan in dörren och tog den i från mig.

Mamma grät.

Jag grät.

Min bror grät.

Jag har alltid varit skygg.

Musiken betydde allt.

Utan den hade jag inte orkat med allt.

En dag gick det så långt att andra började göra mig illa.

Mitt hjärta är inte helt än idag.

Det sägs att tiden läker alla sår?

Det har gått 12 år nu...

Jag mår fortfarande inte bra.

Trakasserierna håller på än.

Jag gråter fortfarande om nätterna.

Jag har fått tvångstankar.

Jag drömmer mardrömma var och varannan natt.

Min familj o pojkvän är det enda jag har.